Då kör vi igen!

Jag har verkligen låtit mig själv misslyckas den här gången. Jag är uppe och nosar på vikten runt 79 kg och nej, jag är inte gravid. Det är bara jag och den här sommaren som totalt har spårat ur.

Tack vare att jag har cyklat till jobbet i drygt 2 månader så har jag lyckats med utmaningen med 100 tränings-/motionstillfällen eftersom jag då har fått 2 tränings-/motionstillfällen per dag. Äta onyttigheter-utmaningen är på väg käpprätt åt skogen. Jag har använt 86 tillfällen, det vill säga det finns 14 tillfällen kvar på drygt 3 månader. Tid som inkluderar både jul och nyår. Mina tillfällen är numera dagbaserade. Jag har helt enkelt 100 dagar att äta onyttigheter, inte 100 tillfällen som egentligen var tanken.

Jag vet inte vad som hände, eller jo, jag tappade fullständigt kontrollen och tappade orken att bry mig. Så här tjock har jag nog aldrig varit utan att ha varit gravid. Nu är jag bara stor. När jag ser mig själv i spegeln känns den här kroppen inte som jag. På jobbet har vi Skypemöten. När jag ser mig själv där så undrar jag vem den där tjocka personen är. Jag är liksom bara som en stor klump. Det känns inte bra.

För två dagar sedan laddade jag på makens rekommendation ner Försvarsmaktens app FMTK. Idag började jag träna. Jag hade lite problem eftersom jag inte kunde logga in i appen, men jag kunde logga in på hemsidan så jag körde "dagens pass" som var "lugn och ro". Nu vet jag bara inte hur jag ska få in informationen att jag har utfört passet så att jag kan se det när jag loggar in?

Ujujuj vad stel jag är i kroppen. Rörligheten och smidigheten har ju definitivt sett bättre dagar.

Det känns bra att ha börjat. Visserligen var det här passet inte direkt jobbigt, men det var i alla fall någon form av rörelse. Det kanske är bra att starta lite lugnt och inte köra på för fullt direkt? Utmaningen nu är att fortsätta - som alltid...

Nu får vi se hur det går...

Träningsredskapen samlar damm

Maken har en träningsbänk hemma och fria vikter. I perioder är han duktig och använder grejerna, men oftast står de bara där och ser fula ut.

Jag köpte en crosstrainer för flera år sedan. Den hade vi i sovrummet sista tiden och den som använde den mest var vår son. Han gillade att klättra på den. Sen kom vår lillskrutta och vi behövde platsen till hennes spjälsäng. Då skeppades min crosstrainer till svärmors ovanvåning där den fortfarande står, nästan 2 år senare. När vi bor större ska jag ta hem den igen och förhoppningsvis kan jag börja använda den mer igen, som jag gjorde i början när jag köpte den! Det var väldigt bekvämt att ställa sig och gå på den framför tv:n som jag gjorde då, i vår gamla lägenhet.

Sen har jag DVD-filmer om yoga, pilates och zumba. Dom har jag inte tittat mycket på tyvärr. Jag har gummiband, hopprep, pilatesboll och yogamatta. Maken har en ab-roller (eller vad dom heter), sån som man köpte på TV-shop förr om åren. Också sånt som bara ligger och skräpar nånstans.

Nej, vi är dåliga på att träna hemma båda två faktiskt, men inte för att vi saknar möjligheter till det. Vad är det då som stoppar oss egentligen? Vi måste inte gå till gymmet. Vi behöver inte ens gå utanför dörren! Varför använder vi oss inte av de möjligheter vi har i vårt eget hem när vi båda vet att vi mår bättre, samt får mer energi och ork av träning. Lathet? Tidsbrist? Trötthet? All of the above skulle jag tro. Och en avsaknad av motivation.

Ibland funderar jag på att köpa en ny träningsmaskin, kanske en cykel eller nåt annat. Jag skulle vilja bo större så att vi hade utrymme till alla de här träningsgrejerna! Om de står på ett eget ställe och vi hade haft en TV där så jag slipper tänka på att det är träning jag sysslar med, då kanske jag hade använt det lite mer.

Det är svårt att hitta motivationen till träning, även om redskapen finns lättillgängliga. Men, om de inte hade varit lättillgängliga så hade det förmodligen varit ändå svårare! Jag kanske skulle ta tag i det igen efter att min förkylning har gått över och satsa på att klara årets träningsutmaning som jag har med min kollega?!

Utmaningarna 2017

Jag har en utmaning med min kollega. Vi har 100 tillfällen under år 2017 då vi får äta skit. Ett tillfälle är inte en hel dag, utan ett tillfälle som liksom hör ihop. Till exempel en födelsedag, en bjudning, en frukost, en myskväll, en högtidsdag. Hittills har det gått 58 dagar av året och jag har nu 11 tillfällen. Det är en rolig och bitvis svår utmaning. Jag försöker hitta alternativ till onyttigheterna och det funkar ganska bra. Jag försöker spara tillfällen nu så att jag har till särskilda tillfällen och till högtider.

Sen har vi en utmaning till, men den är mer personanpassad. Min utmaning är att jag ska träna/motionera vid 100 tillfällen under år 2017. Det går inte så jättebra. Jag har bara två tillfällen och 58 dagar har gått. Men, det finns hopp! Jag är anmäld till Vårruset i maj. Maken säger att jag måste börja träna redan nu och han har ju en poäng där. Jag ska bara ta tag i det också. Men så har jag en liten räddning för året också. Planen är att cykla till jobbet framåt sommaren när vädret är bättre. Det tar cirka 45 minuter enkel väg och då blir det två tillfällen varje arbetsdag. Kanske kan det rädda mig?

För att hålla reda på antal tillfällen använder jag mig av appen Goal Tracker som finns för Android. Det går visserligen inte att sätta flera tillfällen på en dag i den, men då får jag sätta det på en annan dag som inte har något tillfälle. Själva datumen i sig är ju inte viktiga, utan det är antal tillfällen som spelar roll.

Jag tycker det är lite roligt med mina utmaningar. Det kanske verkar som lätta utmaningar, men det är det inte för mig faktiskt. Vilket gör att det faktiskt blir en utmaning på riktigt, det är ingenting jag ror i land med lätthet. Spännande att se om jag kommer att lyckas eller inte!