Dödsfall i familjen

Vikt: alldeles för mycket
Livssituation: alldeles för svår

Jag har helt tappat lusten och orken att "förändra mig". Livet har varit så fullt av svårigheter det här året. Till att börja med så är jag överstressad. Sen fick vi reda på i slutet av april att min tredje förälder, min obiologiska mamma, som har varit en del av mitt liv sedan jag vad 3-4 år, blivit diagnostiserad med levermetasterad pancreascancer. Vilket innebär cancer i bukspottkörteln som spridit sig till levern.

Utgångsläge: inväntan på döden

Det kunde ha gått att bromsa in och hon fick en behandling, men så blev hon så dålig efter det att hon aldrig hann få någon mer behandling. För behandlingen är jobbig och man måste må relativt bra för att orka med den. Jag åkte upp till henne och fanns där under de 4 sista veckorna av hennes liv. Tack och lov för Försäkringskassan och närståendepenning säger jag bara! Jag är så oerhört glad att jag valde att stanna även efter att min semester hade gått ut, trots att jag förväntades vara tillbaka på jobb. Som tur är har jag en förstående chef och förstående arbetskamrater.

Det hela gick så himla fort... I början på augusti lämnade hon den här världen och det är helt ofattbart. Jag stannade kvar och fixade med grejer som behövde fixas, ordnade med minnesstund och så vidare. 1,5 månad efter att jag åkte dit var jag hemma igen och vardagen rivstartade. Jag har fortfarande inte kommit ifatt på jobbet känns det som...

Egentligen vill jag bara gråta, men det går inte att göra på beställning och livet rusar, så när ska jag få tid till eftertanke och fundering? Och vem vill lyssna på mig? Vem orkar med sorgen och vem känner jag att jag kan lägga den bördan på? När folk frågar hur det är med en då vill de ju bara få svaret bra tillbaka, inte en hel, tårfylld utläggning om vad som hänt och inte alla mina minnen av henne som jag bara vill återuppleva och få andra att förstå. Jag tror inte att andra människor riktigt kan förstå hur mycket hon faktiskt betydde för mig. Hon var ju inte min "riktiga" mamma. Då tror jag inte heller att min sorg är riktigt accepterad. Det är ingen som direkt tar upp det själva, eller ger mig tid att prata ut ordentligt. Äsch, jag vet inte. Det känns som att jag är i en mörk bubbla, utanför skiner solen, men jag kan inte se det.

Jag tror att jag behöver känna riktig glädje, riktigt skratt. Sådär så att det till och med når mina ögon.