Hade ett litet bråk med maken igår. Tog bland annat upp det här med min träning, att han kan träna när han vill utan att kolla vem som tar hand om Modig, men att jag inte kan det. Först kunde vi såklart inte prata med varandra knappt, som det brukar bli när man bråkar. Man pratar liksom förbi varandra. Men, efter en paus gick det bättre och min man är ju faktiskt en riktigt bra peppare som stödjer alla mina infall om att jag behöver och vill komma igång med träningen. Så nu på morgonen, efter att maken fått lite födelsedagssång och paket och Modig fått lite mat och ren blöja drog jag på mig träningskläderna, tog mr D i koppel och Spotify i lurarna och gav mig iväg.
Skulle lämna mr D hos svärmor över dagen, så jag sprang dit. Joggade i princip hela vägen (nästan 2,5 km). Sen på hemvägen blev det mer gång, men ändå en hel del jogging. Det känns riktigt bra! Är stolt över mig själv! Dessutom hade jag mycket mer ork än vad jag hade väntat mig, med tanke på att jag inte har sprungit på ett år, sedan innan jag blev sjuk. Det var så skönt också, att vara utomhus i den vackra morgonen, alldeles själv med mr D på asfalten med peppande musik i öronen. I början hade jag så mycket energi så jag liksom hoppade och skuttade fram. Mr D tyckte jag var helkul och hoppade och skuttade han med!
Är det nu jag har kommit igång igen? Äntligen! Jag hoppas verkligen det, för jag vill inte känna mig ful, fet och äcklig resten av livet. Blä! Det räcker med att jag har känt mig tjock konstant sedan jag gick på gymnasiet... Vad är det med tonårstiden förresten som sätter igång en sån obehaglig trend i ens tänkande? Nu måste jag bara klara av att tackla den andra svårigheten jag har också, att motstå onyttigheterna... Önska mig lycka till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna tips, råd och tankar! Jag blir så glad för dina kommentarer! :D