Rätt val

Jag funderade litegrann igår kväll om jag inte skulle ställa klockan så tidigt trots allt, för jag var så himla trött. Men efter lite övervägande tänkte jag att jag gör det i alla fall och så får jag se hur jag känner mig när klockan väl ringer, då har jag ändå valfriheten att springa eller ställa om klockan. Det var ju tur det, för när morgonen kom och alarmet ljöd kände jag mig faktiskt inte alls lika trött som igår morse, eller igår kväll för den delen heller. Jag kanske somnade fortare igår än i förrgår, trots att jag la mig alldeles för sent?

Joggingen kändes tuffare idag än igår. Inte kroppsligt sett, för jag kände att orken fanns där, utan mer mentalt. Jag njöt inte idag som jag gjorde igår. Jag tror att det var det som gjorde att jag sprang något långsammare idag enligt Runkeeper, trots att jag generellt höll en jämnare fart. Idag hade jag inget som höll mig tillbaka heller och mr D var snarare framför mig än bakom i princip hela vägen och såg till att jag tog i lite extra. Kanske var det att det kändes mer som ett måste idag. "Jag har tänkt tanken att jag ska, jag gjorde det igår och om jag inte kommer ut och joggar idag så är det Brutus som har varit framme", typ.

Tröttheten fick ge vika

Jag följde mitt beslut från igår kväll, tog på mig träningskläderna och gav mig iväg. Det kändes motigt ända tills jag öppnade ytterdörren och den friska luften slog emot mig, du vet sån frisk luft som finns i en stad endast på morgonen, innan dagstrafiken har smutsat ner den. I början på rundan var det tyst och stilla ute, jag och mr D mötte endast ett fåtal människor. Ju längre vi kom desto fler folk mötte vi och jag tänkte att egentligen borde man springa ändå tidigare och få njuta av stadens stillhet ändå mer.

I början, bara den första lilla stunden, gick det trögt att springa. Sen vaknade kroppen till ordentligt och jag kunde sträcka ut mer. Jag kände mig stark, jag kände att jag hade ork och flåset var inte så farligt. Det är sån milsvid skillnad på känslan i kroppen nu mot då jag sprang i slutet av januari. Jag kände mig rätt fantastisk. Jag tror att jag sprang fortare än vad jag någonsin har gjort och kroppen kändes bra hela tiden.

Ända tills jag kom till sista raksträckan vid parken, då började det kännas jobbigt. Kände att jag hade behövt besöka damrummet och ångrade att jag inte gick en extra gång innan jag gav mig ut. Farten saktades ned betydligt, jag fick håll plus att det spände i magen och låren. Jag pushade mig, fortsatte om än i en lugnare takt. Det var svårt att inte fokusera på att det var jobbigt att springa. Det var liksom inte det att jag inte hade ork, jag kände att orken fanns där, men jag hindrades av mina behov, hållet, samt en lätt illamåendekänsla och yrsel när jag behövde fokusera på mr D som också började sinka mig litegrann. Jag fick liksom pusha både honom och mig själv ett tag. Efter en stunds kämpande tog jag en snytpaus där jag gav mig själv tid att varva ner lite, fokusera inåt, mentalt ladda om. Det funkade. Efter det kunde jag få upp farten lite till och då hade jag inte långt kvar hem. Sista raksträckan "på min gata (i stan", haha) ökade jag farten allt mer för att få en slutspurt. Jag tog inte i allt vad jag hade, men ökade ändå så att mr D fick börja galoppera för att hinna med.

Nu efteråt känner jag mig riktigt nöjd! Jag känner att jag är stark och har ork! Om jag fortsätter i den här takten kommer jag definitivt att vara redo för Vårruset den 2 maj. Nu har jag suttit en stund och varvat ner i soffan med lappen i knät. Jag känner hur tröttheten sakta kryper tillbaka och har gäspat flera gånger. Det är dags att göra mig iordning och äta frulle, för sen ska jag på utbildning! Efter den här rundan borde jag mentalt vara redo att bara lapa upp all kunskap! :D

Inspiration tack!

Igår var jag så inspirerad efter min träning, jag bestämde mig för att jag skulle gå upp i tid och springa med mr D på morgonen idag. Som vanligt fastnade jag framför tvn två timmar extra och gick och la mig alldeles försent. Klockan skiter i det och ringer ändå kl 5.30. Snoozar lite och går upp 10 min senare, men känner mig som en zombie. Nu gäller det att piggna till här, att vakna och sätta fart, hitta träningsglädjen! För jag vill inte förspilla att jag ändå har gått upp så här tidigt när jag faktiskt inte egentligen behövde det. Jag vill hinna med träningen, men jag vet inte om benen är beredda riktigt, om huvudet klarar av att pusha mig innan jag ens har hunnit komma till sans ordentligt. Nu gäller det! Det är bara att kolla in utomhustemperaturen, dra på sig paltorna och ge sig iväg. Kom igen nu Sara! Du VILL detta!!!

BMI och kroppsfett

Kollade upp var jag ligger för en stund sedan. Var nämligen inne på Runkeeper och såg att jag hade glömt att ändra min vikt, hur jag nu kunde glömma det. Kom då på att jag borde kolla upp kroppsfettet också och kollade in sidan som jag har räknat ut det på innan. Resultatet:

BMI: 25 (precis kommit in idealvikt-kategorin)
Kroppsfett uträknat från BMI: 32% (på gränsen till övervikt)

Jag har en bit kvar, men är glad att mitt BMI har förbättrats något i alla fall.

Back in play!

Yes! Nu är jag tillbaka på banan! Det blev 30 min på crosstrainern, samt lite sit- och pushups idag. Jag tog inte ut mig totalt, men blev lite svettig och det kändes gött i kroppen. Fick ta en rejäl snytpaus efteråt, men nu kan jag andas fritt genom näsan igen och jag mår bra - utan Nezeril! Planer inför morgondagens träning smids i skrivande stund! Hoppas verkligen på att kunna infria dem, men det måste ske tidigt på morgonen för på eftermiddagen har jag helt enkelt inte tid.

Dags att komma igång igen

Var ute på långpromenad när jag frågade sambon om när man kan börja träna igen efter att man har varit sjuk, hur lång tid ska man liksom vänta? Tills man är helt frisk, eller? Han sa att man kan börja träna långt tidigare än vad man själv tror. Att man bör lyssna på kroppen och träna liksom för att hålla det man har gjort tidigare i schack. Jag har inte tränat på 1,5 vecka nu. Min förkylning är på upphällningen, tror jag. Är fortfarande snuvig, behöver snyta mig då och då och använda Nezeril litegrann, men tycker inte att det är så farligt. Jag tror därför att det är dags att komma igång igen. Får ta det lugnt och försiktigt till att börja med, kanske starta med crosstrainern ikväll. Men sen, snart, då vill jag ut och springa med min vän N!!! Längtar faktiskt, vilket är ganska makalöst och rent ut sagt lite fantastiskt för att vara mig! Glädje över att jag känner så! :D

Ben & Jerry's samarbetar med Brutus

Jag är helt säker! Varför driver det mig annars till att synda, falla, längta, tråna efter mer... Mmm FroYo...