Tröttheten fick ge vika

Jag följde mitt beslut från igår kväll, tog på mig träningskläderna och gav mig iväg. Det kändes motigt ända tills jag öppnade ytterdörren och den friska luften slog emot mig, du vet sån frisk luft som finns i en stad endast på morgonen, innan dagstrafiken har smutsat ner den. I början på rundan var det tyst och stilla ute, jag och mr D mötte endast ett fåtal människor. Ju längre vi kom desto fler folk mötte vi och jag tänkte att egentligen borde man springa ändå tidigare och få njuta av stadens stillhet ändå mer.

I början, bara den första lilla stunden, gick det trögt att springa. Sen vaknade kroppen till ordentligt och jag kunde sträcka ut mer. Jag kände mig stark, jag kände att jag hade ork och flåset var inte så farligt. Det är sån milsvid skillnad på känslan i kroppen nu mot då jag sprang i slutet av januari. Jag kände mig rätt fantastisk. Jag tror att jag sprang fortare än vad jag någonsin har gjort och kroppen kändes bra hela tiden.

Ända tills jag kom till sista raksträckan vid parken, då började det kännas jobbigt. Kände att jag hade behövt besöka damrummet och ångrade att jag inte gick en extra gång innan jag gav mig ut. Farten saktades ned betydligt, jag fick håll plus att det spände i magen och låren. Jag pushade mig, fortsatte om än i en lugnare takt. Det var svårt att inte fokusera på att det var jobbigt att springa. Det var liksom inte det att jag inte hade ork, jag kände att orken fanns där, men jag hindrades av mina behov, hållet, samt en lätt illamåendekänsla och yrsel när jag behövde fokusera på mr D som också började sinka mig litegrann. Jag fick liksom pusha både honom och mig själv ett tag. Efter en stunds kämpande tog jag en snytpaus där jag gav mig själv tid att varva ner lite, fokusera inåt, mentalt ladda om. Det funkade. Efter det kunde jag få upp farten lite till och då hade jag inte långt kvar hem. Sista raksträckan "på min gata (i stan", haha) ökade jag farten allt mer för att få en slutspurt. Jag tog inte i allt vad jag hade, men ökade ändå så att mr D fick börja galoppera för att hinna med.

Nu efteråt känner jag mig riktigt nöjd! Jag känner att jag är stark och har ork! Om jag fortsätter i den här takten kommer jag definitivt att vara redo för Vårruset den 2 maj. Nu har jag suttit en stund och varvat ner i soffan med lappen i knät. Jag känner hur tröttheten sakta kryper tillbaka och har gäspat flera gånger. Det är dags att göra mig iordning och äta frulle, för sen ska jag på utbildning! Efter den här rundan borde jag mentalt vara redo att bara lapa upp all kunskap! :D