Tiga är inte guld

Inte i det här fallet i alla fall. Är jag tyst på bloggen betyder det generellt att jag är i en svacka. Har inte tränat alls sedan senaste inlägget och har en något problematisk relation till onyttigheterna. Det vill säga, det går inte bra för mig. Alls. Nu ska jag åka bort i fem dagar, så jag tänker att jag ska försöka ta tag i det hela när jag kommer hem igen och kommer tillbaka till rutinerna.

Jag ska förklara min problembild:

• Vad gäller onyttigheterna.
  Jag har helt enkelt ingen karaktär. Jag kan inte motstå suget. Tänker och tänker och tänker på det jag vill ha och tillslut går jag och äter det. Så enkelt är det med det och det är egentligen här min största bov är. Sista tiden har det blivit mycket jordnötsbågar och pepparchips på helgen. Och glass såklart som den glassoman jag är! I veckorna kan det bli lite av varje.

• Vad gäller träningen.
  När jag tränar känner jag mig duktig, jag mår bra och jag har lite lättare att undvika onyttigheter av någon anledning. Men... Jag är en morgontränare. Om jag inte får in min träning på förmiddagen så blir det oftast inte av. Nu har jag ju lille Modig också som tar mycket tid. Att träna ZWOW när han är vaken går typ inte, det måste ske när han sover. Det innebär att andra saker som jag passar på att göra när han sover måste bortprioriteras. Städning till exempel. Den 1,5 veckan som jag höll igång härförleden så förföll lägenheten. Med hund och katt här hemma innebär det hundhår och kattsand som sprider sig överallt. Tycker inte om att hitta hundhår på Modig! Nu är han dessutom så pass gammal att han behöver få möjligheten att öva sig så han kan börja krypa (han är ju redan 6 månader mitt lilla hjärta). Det behöver han öva på golvet. Jag lägger inte ner honom på golvet när det flyger omkring hundhår överallt! Så därför prioriterar jag städningen just nu. Här behöver egentligen dammsugas varje dag och ska jag lägga ner honom på golvet så kräver jag av mig själv att jag har dammsugit den dagen. När maken kommer hem från jobbet kan jag väl träna egentligen, men då är jag så trött och omotiverad att jag bara inte orkar.

Ok, jag vet. Undanflykter, undanflykter. Och så är det väl. Det är undanflykterna man säger till sig själv som rättfärdigar slappheten och karaktärslösheten. Det är ingen ursäkt, jag vet, men ändå flyter dagarna förbi och det händer ingenting. Jag kommer inte närmare att trivas med mig själv och min kropp. Sorgligt...