Just nu känner jag att det går bra med min kost, att jag inte tycker det är jobbigt att undvika choklad, godis, bullar och annat som jag annars älskar att stoppa i mig. Men det har inte alltid varit så och kommer inte alltid att vara så heller. Så läser jag
min vän LöpLinas inlägg från idag. Hon kämpar just nu nåt enormt mot sötsuget, är i en svacka som känns oöverstiglig. Vi har nog alla varit där nån gång och det är inte en lätt sits att vara i. Kroppen skriker efter allt onyttigt som är så lättillgängligt och jag känner igen det så väl. Onyttigheterna ligger i drivor där man står i kö i matvaruaffärerna, det finns i alla caféer, bensinstationer och små butiker, det är en del av att vara social med sina vänner. Dessutom är det en oerhört snabb tillfredsställelse, kräver ingen arbetsinsats innan man stoppar det i sig och det smakar som himlen och lite till.
Det är vid sådana tillfällen man behöver support från andra, behöver uppmuntrande ord så att man inte ger upp helt och hållet, utan börjar om från början igen. Jag vet att när jag faller finns hon där för mig, när jag känner mig misslyckad med min träning stöttar hon mig med uppmuntrande ord. Vi kan väl hjälpas åt att uppmuntra henne? Gå in på
hennes blogg och skriv nåt uppmuntrande så hon känner att hon inte är ensam i att kämpa. Att det finns en tid då det kommer att bli lättare, att det här bara är en tillfällig svacka. Jag vet att hon kan, men ibland kan man behöva höra det också. Det är det som är så fantastiskt med bloggvärlden, som jag har
skrivit om förut. Att det finns ett virtuellt supportsystem fyllt av positivism och pepping. Tillsammans gör vi en skillnad för våra medmänniskor.
