Vår Ruset 2011

Nu har jag gjort det, mitt premiärlopp, något som jag inte för mitt liv trodde att jag någonsin skulle ge mig i kast med! Jag överlevde. Jag inte bara överlevde, jag briljerade! Fick ett resultat som var långt över förväntan och när jag såg målklockan spred sig ett leende över mina läppar som fortfarande inte riktigt har gett sig! Första reaktionen: Ser jag fel? Men nej, det gjorde jag inte. Sambon sprang efter mig på upploppet och fotade målklockan 1 sekund efter min målgång. Är ni nyfikna nu? Hehe, ni får vänta lite längre...

Mitt lag hade samlats hos S som bor jättenära start och målgång, så vi satt i porten och väntade medan vädergudarna kom över sin värsta leklusta (ösregn och t.o.m. hagel). När vi väl gick dit (15 min före start) regnade det bara litegrann, sen efter en stund blev det uppehåll och solen kikade fram mellan molnen. Det var sjukt många som deltog! Massor, massor med kvinnor som stod och hoppade i kylan. Peter Siepen och två Friskis-tjejer försökte värma upp oss, men det var trångt. Man stod mest och hoppade. Nervositeten hos mig var hög, men gav en bra kick. Vi såg till att vi var långt framme och kom iväg med första släppet. Jag fick ovanligt nog en bra start (tävlingsinstinkten tog vid). Sedan höll jag en ganska bra fart rätt så länge. Det som gjorde att jag presterade var väl flera saker, men bland annat att man liksom drogs med av alla andra. När jag kom in på tredje kilometern kände jag att andningen var lite jobbig. Jag andades alldeles för grunt och blev lite orolig att jag inte skulle klara det, utan att jag skulle få andnöd som jag fick i fredags under träningen. Jag kämpade vidare, men farten tog rejäl stryk. Tänkte ett tag att det här gör jag aldrig om. Det kändes som att alla bara sprang om mig hela tiden, men så struntade jag i det. Tänkte att bara jag tar mig runt. Tänkte på min andning, lugn, regelbunden andning med hela lungorna. Ignorerade alla människor runt omkring, alla distraktioner och fokuserade bara på att ta mig framåt, ta mig runt. Ignorerade värken i mellangärdet. Struntade i dryckesstationen, det skulle bara slösa min tid. Dricka kunde jag göra sen. Väl inne på sista kilometern tänkte jag att jag kanske borde öka, men jag hade det inte i mig utan fortsatte i samma takt och sparade mig till slutspurten som jag hade planerat hela tiden. I sista svängen innan upploppet stod sambon och svärmor och hejade på mig! Vilken lycka att se dem! Det stärkte och gav mig kraft att öka något på farten. På upploppet såg jag målklockan! Chockad, misstrogen, men otroligt glad över vad där stod gav det mig krafter att faktiskt dra den där planerade spurten ur mig. Jag sträckte ut mina steg och satte av!


Mitt mål var att slå träningstiden från i lördags då jag och N testade rundan. N's mål har hela tiden varit att klara det under 30 min.

Måltiden: 28.39 minuter!!!

En förbättring med 4.21 min sedan träningen på rundan i lördags! Är det sant? Kan det vara sant? Sprang jag på under 30 min? Ja, det gjorde jag och jag är så sjukt stolt över mig själv! Har aldrig sprungit så snabbt innan! Gissa om jag var lycklig efteråt!!! Efter att ha plockat på oss lite grejer i goodiebags gick laget tillbaka till S och delade på vårt lags kasse med mat. Myspys och många skratt!

Jag var snabbast i mitt lag. N kom tvåa på 29.57 min. Vi klarade våra mål! Nu vill jag planera och öva upp mig inför nästa lopp. Diskussionerna går höga i laget. Men den gången vill jag utmana mig än mer. Nu har jag klarat mina 5 km. Nu vill jag ge mig på milen. Mål: att ta mig runt.