Springa på trampdynan

Häromdagen diskuterade vi löpning på jobbet och två av mina kollegor som springer mycket talade om att man inte skulle springa med hälen först, utan att man skulle springa på trampdynorna eller med platt fot för att undvika knäont. De sa att nån för länge sen hade tänkt att man kunde springa fortare om man började med att sätt i hälen först, för man kunde ta längre steg. Därav började det tillverkas joggingskor med bättre dämpning för hälen. Jag har ingen aning om huruvida det stämmer, men det låter väl ganska logiskt egentligen.

Sedan plusgraderna kom till oss har jag längtat efter att komma ut och springa igen. Väntat på att regnet skulle sluta och att marken skulle torka upp något. Väntat på lördagen och hoppats att plusgraderna skulle hålla i sig. Idag är det lördag. Nollan är tangerad lite åt plushållet och marken är ganska torr och bra att springa på. Men, nu fanns inte lusten där lika starkt längre. Typiskt! Jag tog dock mig själv i kragen. Nu hade jag ju längtat och tänkt på detta hela veckan, så nu fick jag banne mig ge mig iväg.

Tog Allvädershunden i selet som jag brukar använda när vi springer och gav mig ut på en morgonjogging. Det var ganska halt på sina ställen på asfalten, så jag försökte hålla mig på grusgångar och stigar så gott det gick. Var hela tiden medveten om hur jag utförde mitt fotsteg, med fokus på att sätta i trampdynan först och i princip utan att använda hälen alls. Inga knäbesvär under hela rundan, inga steg som känns uppåt i kroppen vid markkontakt, utan mjuka, fina steg. Det kändes bra, det kändes också som att balansen förbättrades jämfört med att sätta i hälen först.

Maken har ju tränat friidrott på elitnivå när han var yngre och var sprinter på 200 och 400 meter. Jag frågade honom hur han utför sitt fotsteg då han springer. Trampdynan först var svaret. Det hade jag ingen aning om. Själv har jag nog alltid sprungit med hälen först. Dags att tänka om och göra rätt för att spara på kroppen.

Till själva rundan då. Jag sprang 4,22 km på 35:10 minuter med en genomsnittlig fart på 8:21 minuter per kilometer. Det är mitt snabbaste hittills sedan jag kom igång med joggingen igen. Jag joggade hela tiden, förutom en gång när jag stannade och snöt mig. Då Allvädershunden tog paus av olika anledningar joggade jag på stället. Jag känner mig mycket nöjd med rundan och jag känner att jag kan bli betydligt starkare inför årets Vårrus som jag har tänkt delta i med mitt lag H*. Till Vårruset tänker jag att jag kan få upp farten, eftersom Allvädershunden sinkar mig när han pausar. Undrar om jag har möjlighet att klå tiden jag hade för 2 år sedan? Det vill säga 28:39 minuter. Spännande!