Att andas är prio 1

Var ute med N och joggade på eftermiddagen, allt enligt planerna. Idag skulle vi testa banan inför Vår Ruset (som jag har stavat Vårruset hela tiden, haha), men vi kom inte riktigt ihåg hur banan gick så vi sprang lite kortare än det egentliga loppet. Fast det är ok, vi får en ny chans imorgon bitti då vi har vår Last Chance Run före själva loppet. Söndag är vilodag så att vi inte helt tar slut på krafterna innan loppet ens går av stapeln.

Det började dåligt. N skuttade iväg snabbt och smidigt som en jagad hare och jag kom tungt, lunkande bakefter. Sen skiftade vi. Jag kom ifatt, kom in i andra andningen då det bara fanns en fart och den var inte lunk. Då tappade N, hon fick kämpa fram varje steg. Strax innan sista raksträckan började jag få obehag i mellangärdet, sen började det krampa så smått. Tillslut kunde jag inte andas ordentligt. Då var det vara sista biten kvar och jag tänkte att jag skiter i att jag knappt får luft, jag vill inte ge upp när det är så kort bit kvar. Men tillslut gick det inte. Varje andetag var väldigt grunt, som en tredjedel av ett vanligt andetag och det kändes sjukt tungt. Har aldrig varit med om något liknande förut, det var väldigt obehagligt.

Jag stannade och försökte fokusera på att djupandas, började gå framåt, sträckte upp armarna i luften för sträcka ut lungorna på något vis. Det gick lite bättre men inte helt bra. Fortsatte gå. Andningen lugnade sig lite. Testade att jogga, men nej, tillbaka till gång. Så sjukt surt! Blir irriterad på mig själv! Så här får det INTE bli på Vår Ruset! Så här får det inte bli imorgon heller, men jag måste ju kunna andas för att klara av att kämpa.